Magnus kom till vårat familjehem som 13-åring för 17 år sen och kom och gick i huset som våra egna pojkar även sen han flyttat "hemifrån".
lördag 4 juni 2011
Ett år har gått...
...sen vi fick det tragiska beskedet att våran bästa Magnus omkommit i en arbetsplatsolycka. Ett jobbigt besked som var svårt att ta till sej. I bland tror jag fortfarande att han ska komma in genom dörren och ropa "halloj!!! finns det nåt kaffe!" Jobbigt för oss i vår familj, men mycket jobbigare för hans syster o mamma vars mans bror omkom i en olycka två dagar innan. I kväll ska vi träffas alla hos hans mamma.
Magnus kom till vårat familjehem som 13-åring för 17 år sen och kom och gick i huset som våra egna pojkar även sen han flyttat "hemifrån".
Man inser en sån här gång hur mycket vi måste vara rädda om och uppskatta våra nära o kära. Ta vara på dagarna och lyssna på vad man själv vill göra med dom och inte alltid låta andra bestämma över ens tid. Och att prioritera över vad vi ska gnälla om.
Magnus kom till vårat familjehem som 13-åring för 17 år sen och kom och gick i huset som våra egna pojkar även sen han flyttat "hemifrån".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
oj sy så hemskt.. Han va inte eran son..utan han va en kompis till era barn?? el va han fosterson?Men det är tragisk då nått såntdär händer.. tur att man inte kan förutse vad som skall hända.Ha en bra dag o en stor kram till dej i sorgen..kikka
SvaraRaderaJa, det är tragiskt! Livet är för skört för att inte uppskattas och tas vara på! Det kan gå fort, det vet vi också då vi fick meddelande via en civilpolis som kom hem att sambons bror omkommit i Thailand 2009, Robert. Man får sig en enorm tankeställare! Minnena dök upp igen när de skrev om honom i våras är paret från Östersund omkom. Man får försöka minnas allt roligt och fint som varit! Vad fint du har gjort på bilden. Sänder över en kram
SvaraRaderaKram Inger och Bosse! Det tar 2 år innan man kan börja komma vidare sägs det. Första året är saknaden och tomheten ofta påminnd vid speciella högtider eller tilfällen man alltid träffades och gjorde saker och andra året är minnenas år alltså...tänk när vi/han gjorde så, kom ni i håg osv. Man kan tom skratta åt kul eller dråpliga saker.....
SvaraRaderaMånga tänker på er kramar!
SvaraRaderaVad tråkigt att uppleva en sådan olycka, både för släktingar och för er som blev hans familj. Sorgen kommer alltid at finnas kvar, men den kommer kanske att förändras . Tänker på ditt engagemang som du skrivit om tidigare och är övertygad om att du gett många ungdomar hoppet åter och det är en tanka att värmas av de tunga dagarna.
SvaraRadera